Jag får kämpa mot lusten att berätta hela tiden, varje dag. Tror faktiskt jag ska berätta för min familj snart. Det är ju så att om något händer, om bebisen inte stannar kvar i magen, så vill jag ju ha deras stöd. Jag vill att de ska veta varför jag är ledsen.

Kommer inte att berätta för hela världen än, mer än såhär anonymt. Men ingen annan verkar läsa det här, vilket är bra. Det är som en dagbok för mig. Ska försöka få in lite bilder också. Kanske på positiva graviditetstest, eller på magen. Kan ju vara roligt att ha en bild såhär alldeles i början också. Även om det som syns inte är bebis utan mer god mat, men jag vet ju att den är där inne, lilla/e Zäta.