Barnet är planerat. Men nog trodde jag att jag ville lite mer än maken. Det tror jag inte längre. Varje kväll smeker han magen och undrar hur den och jag mår. Vi pratar namn, saker att köpa/inte köpa, byte av rum (vi har ett stort rum och dottern ett litet. När barnen blir två behöver de ett större...) osv. Känns overkligt men fantastiskt. Och för varje gest han gör som visar hur mycket han vill ha barnet som växer i magen på mig, desto mer sväller mitt hjärta.

Att man kan få vara så lycklig som jag är just nu. Världens mest fantastiska man, världens mest fantastiska dotter och en ny människa som växer i magen på mig. Jag vågar inte ta någonting för givet. Jag är rädd, varje dag att något ska gå fel. Men ibland fylls jag bara av en enorm lycka.

3 ska bli 4.